Ivarsboda

Kärleken till havet är något som träffar precis på mig. Befinner mig just nu hos mina kära svärföräldrar ute vid havet. Är precis likadant varje gång jag kommer hit, ett speciellt lugn faller över mig. Sedan att min kära sambo och mina underbara barn var här gjorde ju även saken ännu desto trevligare. Jag tänkte på det när dom åkte hit i torsdags att allt som man på vardagarna irriterar sig på, t.ex barnen som skriker och stojar, blir något man saknar när det är alldellens tyst där hemma. Det är mycket man tar för givet, saker som faller bort i vardagens slentrian. Det borde inte vara så, man borde njuta av det så länge man kan. Det kommer ju en dag då barnen inte vill leka med en längre, då det blir löjligt, då dom blivit för stora. Det är ju då man inser att man saknade när dom var små. Och tänk den dagen dom ska flytta hemifrån, skaffa pojk/flickvän, bil, barn osv. Den tanker skrämmer lite.
Men den kommer inte desto mindre för det. Dagen då ens barn får egna vingar och ska flyga från boet och ut i vida världen kommer hurvida man som åskådande förälder vill det eller inte. Hur ska man då klara av tystnaden och lugnet som följer? Tur jag har en helt underbar flickvän. Tror faktiskt inte jag kommer ha tråkigt, inte med henne, vi kommer nog åka ut och se världen även vi.. Ut och resa, även om jag inte tvivlar en sekund på att det kommer vara trevligt även om vi bara är hemma. Undra vart man är, vad man gör om 30 år? Känns som en evighet bort. Gud vad jag svamlar. Blir så här ibland, men så kan det vara, det får ni som nu läser här stå ut med. Massa påskkramar till er alla!